Syftet med den nya europeiska standarden EN 13779 är att skapa en behaglig och hälsosam innemiljö under alla årstider till acceptabla installations- och driftskostnader. Den har nu införts som nationell standard i alla länder. Här anges vilka filtreringskrav som systemet måste uppfylla för att åstadkomma hög inomhusluftskvalitet (IAQ) med hänsyn tagen till uteluften. Uteluften indelas i 5 kategorier alltifrån ODA 1, där luften är ren så när som på tillfälliga föroreningar som t.ex. pollen, till ODA 5, med höga halter av både gaser och partiklar. Mängden partiklar avser den totala mängden fasta eller flytande partiklar i luften. De flesta riktlinjer för uteluft hänvisar fortfarande till PM10 (partikeldiameter högst 10 µm). Men ur hälsoskyddssynpunkt är det en allt mer accepterad uppfattning att tonvikten bör läggas på partiklar som är mycket mindre än 10 µm. Med gasformiga föroreningar avses halterna av CO2, CO, NO2, SO2 och VOC.
I tabellen nedan visas typiska halter i uteluft och förslag till kategorisering av kvaliteten.
Observera att det som i de flesta städer betecknas som "normala halter" av partiklar faktiskt ligger inom det övre området (dålig kvalitet) för uteluft, d.v.s. ODA 4 eller ODA 5. För partiklar har Världshälsoorganisationen (WHO) angett som målsättning att det årliga medelvärdet för PM10 ska vara högst 40 µg/m3. Detta mål har ännu inte uppnåtts. Med andra ord tillbringar de flesta européer merparten av sin tid på platser där uteluften inte är bättre än ODA 4 eller ODA 5. Den uppenbara slutsatsen är att en lämplig filtrering är ytterst viktig ur hälsosynpunkt.
I den nya normen klassificeras inomhusluftens kvalitet från IDA 4 (låg IAQ) till IDA 1 (hög IAQ). En traditionell men begränsat användbar metod för bestämning av IAQ är att studera koldioxidhalterna. CO2 finns i vår utandningsluft. Den är en bra indikator på hur effektiv ventilationen är men ger inte ett entydigt mått på luftkvaliteten. En annan etablerad metod för utrymmen där människor vistas är att bestämma den mängd uteluft som måste tillföras för varje person. Sådana värden används ofta vid dimensionering av ventilationssystemet. I tabellen nedan visas typiska koldioxidhaltområden och rekommenderade mängder tillförd uteluft för att uppnå de olika kategorierna av inomhusluft. Observera att ingen av metoderna tar hänsyn till de partikel- eller gasformiga föroreningar som förs in i huset tillsammans med uteluften.
